Dom senaste två veckorna har inte varit några bra veckor. Jag har varit nere och låg och ja... Det är väl så det har varit. Jag kan ju inte direkt påstå att jag är sprudlande i vanliga fall heller, men jag brukar i alla fall kunna hålla skenet uppe i vissa samanhang, typ på jobbet. På jobbet ska man le och vara glad, anser jag. Men nu har inte det heller gått så bra. När jag är riktigt nere så saknar jag min vän D så fruktansvärt jävla mycket. Jag kan deppa ihop och han vet precis alltid vad han ska säga för att det ska kännas bättre. Man blir ju typ på bättre humör bara han öppnar munnen och man hör hans jädra 08-dialekt. Och så kan man säga precis det man tänker och känner, för han dömer inte eller tycker inte att man är dum i huvudet. Ibland är jag dödligt arg på honom, men vad han än gör och vad som än händer så vet jag att han alltid kommer att finnas där för mig på ett eller annat vis. För att fiska upp mig när jag sjunker. Och det är skönt. För ibland orkar jag inte vara ensam och stark.