Trollmor med dom elva barnen kan slänga sig i väggen

Det här var Ted klockan 22:54 igår. Den lilla rackaren har inte begripit sig på det här med dygnsrytmen än. Han sover typ mellan 19-21, sen är han helst vaken till 3 om inte längre. Med typ små micropauser emellan. När man precis är på väg att somna så vaknar han och tycker att hans 15 minuters sömn är alldeles tillräcklig. Det är jätteroligt. Fast det kunde ju ha varit värre. Han hade ju kunnat skrika konstant också, men det gör han inte. 


Idag var vi på BVC. Vägning och mätning och ROTA-vaccin. Vår ordinarie tjej har julledigt, så vi fick träffa en annan. Som jag typ älskar nu. Eller först tänkte jag slänga en blöja i ansiktet på henne när hon sa att det kan ta upp till 6 månader innan Ted fattar att han ska vara vaken på dagen och sova på natten. Vilken jädra otrevlig sak att säga liksom. Men sen sa hon att det finns playlists på Spotify med olika white noise som jag kan testa för det fungerar för många barn. 

Och nu vill jag liksom inte jinxa något, men Teddson ligger och sover gott till ljudet av... regn, tror jag att det är. Jag älskar BVC-tjejen nu!! Jag vill skicka blombud, kyssa hennes fötter och be henne att gifta sig med mig! 

Fuck speldosa och vaggvisor, white noise is da shit!!! 
(Hoppas jag. Återkommer om han verkligen sov som en Gud eller om han lurar mig och slår upp sina stora blå igen.) 

Den stora sorgens famn

Dom senare månaderna har det väl inte vart så där tipp topp med mig. Jag brukar ju få en släng av höstdepression, men det verkar bli långdraget det här. Förhoppningsvis ljusnar livet snart och det blir bättre. 


När jag är deppig så vill jag lyssna på musik som är så sorglig att hela hjärtat går sönder. Snacka om självplågare. Jag har till och med en playlist på Spotify som jag döpt till Deppigt. 

När Ian varit på dagis och jag varit ensam hemma med Ted så har jag haft Den stora sorgens famn på repeat och ylsjungit samtidigt som jag fulgrinat. Stackars Ted måste ju ha undrat vilken galen morsa han hamnat hos. 

Men den är ju så fin. Och perfekt att fulgrina till när man känner sig fel, oduglig, ensam och oälskad. 

"I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra"

Ni ser ju själva. 

En annan hobby jag har är att leta efter den perfekta musiken till min egen begravning. Det har jag sysslat med i flera år. Problemet är att det liksom inte lutar åt att bli en normal begravning när jag lämnar in, utan mer en två-timmarskonsert. Svårt att begränsa sig har jag märkt. 


Den återkommande julklappen

Det har typ blivit ett stående skämt att jag får en velourdress av Dennis i julklapp. I år fick jag denna fina i mild turkos. Dennis skämtar och säger att jag tillslut kommer ha 54 sådana dresser, men vet inte om jag kommer bli riktigt så gammal 😂 


Hoppas han håller i traditionen i alla fall. Ska bli spännande att se vad det blir för färg nästa jul 😁