Det blev allt annat än det. Istället blev det en vecka med en händelse som aldrig kommer glömmas och jag har haft hopplöshetskänslor. Är det så här det ska vara nu? Det är våld, det är rån, det är gängskjutningar och det är masskjutningar. Hur kommer alla barns framtid och liv se ut? 

Det har gått så snabbt. Från något som kändes ändå tryggt och fint på något vis. 

Jag kunde liksom gå hem från krogen i sommarnatten barfota med klackarna i handen utan att ens fundera över att något otäckt skulle hända.

 I årskurs 3 cyklade jag och min kompis Monika till Björnö för att bada utan föräldrar, det skulle jag inte låta Ian göra nu ens, med alla galningar som ger sig på småbarn. 

En kollegas son blev rånad på sin jacka för ett par veckor sedan. Ska kan inte ens kunna skicka väg sina ungar påklädda till skolan?

Ska folk inte kunna gå till sina jobb och skolor utan att riskera att dom kanske inte kommer hem igen? 

Förutom den något deppiga känslan i veckan så blev det för vår del en fredag där jag helt plötsligt får ett sms om att Ian blivit strypt och medan jag läser det meddelandet ploppar det upp ett mail från Teds lärare om att samma pojke varit elak mot honom och mitt i allt ringer rektorn. Lite kaosartat ett tag där, men nu är det lugnt och Ian som var alldeles upp i varv efter det som hänt har lugnat ner sig och alla har gått in i fredagsmode. 

I morgon förmiddag åker vi mot huvudstaden. Vi ska gå på monster jam och sen ska vi ha mellomys med pojkarnas farmor. Det blir en fin helg det 😊