Påskafton

- Mamma, vad är det för gult streck i golvet? 
Det var det första Ian sa när han vaknade i morse 😊 Påskharen hade nämligen lämnat ett gult spår från sängen och in i köket, där han lämnat ett brev till Ian i ett av skåpen. 

Efter en stunds letande hittade han sitt påskägg, som vi fyllt med lego, "motorcykelljud till min cykel" och lite godis. Glad kille. Nu måste vi pumpa däcken till cykeln, sen kan han börja gasa runt där ute. 

Lilla Ted kan ju inte riktigt leta efter sitt ägg än, så han fick sitt direkt i handen. Han fick en brio-anka och en greppvänlig elefant. 

Efter dusch och bad och lammstekstillverkning åkte vi bort på påskfirande hos mina föräldrar. Jag åt så det stod härliga till. 

Lilla Lisa passade på att fylla år idag också, så efter påskmat blev det födelsedagsfirande med tårta. På måndag ska vi på barnkalas, roligt. 

Jag är ju i vanlig ordning sjuk under påsken också och det rinner så mycket i ögonen att jag knappt kan se. När loratadinen började släppa tyckte jag det var dags att åka hem och tur var väl det, för nu ligger jag här i soffan med näsdukar i ögonen. Som va lugg under påsken  alltså. 







Nu var det påsk

Men fy fan vad vi varit sjuka. Vet ni hur kul det är att åka runt och köpa påskris, påskäggpresenter och sånt när man har feber och det rinner ur ögonen? Det är inte alls kul. Men man gört i alla fall. 

Pojkarna är i alla fall så gott som bra. Jag har ingen feber längre, bara en massa rinn. Bara att köra på, påsken måste ju firas. 

Äggen är gömda, lammet inhandlat och vi är redo. 

Idag målade jag och Ian ägg, som vi sedan åt upp tillsammans med lite lax och sill. Fina grejer det 😊 


När man liksom har allt man behöver

Många gånger när jag sitter och pustar ut efter att barnen har somnat så tänker jag på hur äckligt bra man fick det tillslut. Med livet alltså. 

Det trodde man kanske inte när man typ ville slita av sig håret för att man precis slösat upp fyra års csn innan man kom på att man skulle hoppa av, eller när man hängde ihop med Lunken, HAHA! Men det är ju sådär det är. Man måste ju nå den absoluta botten innan man kan ta spjärn och med full kraft ta sig långt över ytan igen. 

Och sen bara liksom. Blev allt så bra. Utbildning och jobb ordnade sig. Man talade äntligen om för den där BFF:en att man älskade honom mest av allt i hela världen. Och så kom det två barn också. Världens finaste pojkar. 

Och sen så behövs det liksom inte så mycket mer. Jag är mer än nöjd med det jag har ❤