På julfesten på föris gick alla söta nissar, pepparkakor och lucior i tåget och upp på scenen och stod med tindrande ögon och sjöng. Men inte mitt barn inte. Stel som en pinne gick han i ledet upp på scenen, blickade ut över publiken med skrämd blick och när han fick syn på mig började han gråta och snörvla och ilade iväg för att sätta sig i sin mors knä. När han blev större grät han visserligen inte, men han klev av scenen på en gång.

Sedan han började skolan så har kören vid Lucia, skolgårdsfest och avslutning varit frivilligt och han har således inte varit med. För att kompensera har lillstackarn Ted varit med, trots att han avskyr det. På eget bevåg, jag har inte tvingat honom 😅 

Men i år. I år var uppträdandet på skolgårdsfesten för Ians klass obligatoriskt, då det var slutprovet i musik. Yeay! Yeay! Yeay! 

Shit, vad han var sur, min scenvägrande unge. 

Innan festen var det sju svåra år här hemma. 

Men sen kom vi iväg. När jag på vägen dit sa att det bara är vi som kommer titta på honom, för alla andra kommer titta på sina egna barn såg man hur kugghjulen arbetade inne i skallen och han blev tyst.

Till slut blev det hans klass tur att ta plats. 

Och där stod han. Djupt koncentrerad på att hålla takten med tamburinen på rätt ställe. När han såg sin galna mamma stå på tå med armarna över huvudet för att filma och ta typ 2000 bilder så såg han till och med glad ut. 

Och Ted? Han säger att han hatar att vara med i kör, men när han stod där i klungan hoppade han upp och ner och viftade med armarna för att vi skulle se honom 😅 Han såg rätt nöjd ut han med. 

En skolgårdsfest den här mamman aldrig kommer glömma.