När det känns som man är omgiven av idioter

I måndags hade jag en tid hos fysioterapeuten. Det resulterade i ett mail till verksamhetschefen på min familjeläkarmottagning, då jag var så fruktansvärt arg så jag jag trodde huvudet skulle explodera. 

15:15 hade jag tid. 15:20 blev jag hämtat i väntrummet. 15:28 är jag vid bilen och pratar med min bästis-kollega i telefon då jag verkligen behövde ventila vad jag nyss varit med om. Då hade fysioterapeuten inte gjort mer än att säga "Ditt problem är ju arbetsrelaterat så du kan prata med din chef eller skriva en avvikelserapport". När han märkte att jag blev irriterad, för det var omöjligt att dölja, så sa han "vad vill du att jag ska göra?". 
- Ja , vad hade du gjort om jag var en patient med dom här problemen och det inte hade berott på arbetet?!
- Ja, då hade jag ju gett övningar och sådär.

Så gick jag därifrån utan att han ens petat på mig och jag visste således fortfarande inte om jag hade någon slags inflammation eller eller låsning.

IDIOT. IDIOT. IDIOT.

Åkte hem och bokade en tid till en naprapat. 

Igår på jobbet pratade jag med min chef, som inte gjort ett shit för att anpassa mitt arbete (som hon är skyldig till att göra). Då säger kärringen (ursäkta uttrycket, men ah) "Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Blir det inte bra får man ju kanske skaffa nytt jobb". 

Men på riktigt?! Är du sann eller?! Pantskalle.
Så skulle hon vara lustig på lunchen och sa "du kanske borde klippa dig, så håret inte blir så tungt på nacken". 

Ah, men vet du vad? Du kanske borde skaffa en hjärncell för en sådan har du ju inte.

Idag ringde arbetsterapeuten mig för att följa upp efter hennes besök i början av mars. Hon blev helt ställd när jag berättade vad chefen sagt. 

Efter jobbet hade jag tid hos naprapaten.
Jag berättare turerna. Och han såg ut som ett frågetecken till varför fysioterapeuten inte kollade min nacke och gav mig övningar för att stärka upp, så jag ska få mindre ont. 
Fick sätta mig och han klämde och kände. 
Sen fick jag lägga mig på britsen och han körde en rejäl genomgång, trodde jag skulle skrika rätt ut några gånger. Vid ett tillfälle knakade det till så jag frågade honom om jag blivit förlamad och skulle få ta mig hem i rullstol 😅 

- Du är helt FANTASTISKT! sa jag när jag skulle gå därifrån. 
- Åh. Kul att höra, sa den fantastiska människan blygsamt.