Den när jag lätt ljuger utan att blinka

I söndags packade vi ju in en stor sopsäck och tre pappkassar i bilen med Teds skit för att jag skulle svänga förbi återbruket efter jobbet på måndagen. 

När måndagen kom så var jag dock så fruktansvärt trött efter jobbet och skulle åka land och rike runt för att hämta Ian (okej, skulle hämta honom hos en kompis på skiljebo, men det kändes som land och rike runt för jag var helt slut), så jag struntade i återbruket och bestämde att jag skulle ta det på tisdagen istället. 

Sagt och gjort. Igår efter jobbet satte jag mig i bilen för att åka och hiva skräpet. En miss i planen blev att jag först fick svänga förbi hemma och plocka upp Ted och hans far. 
Aja, sopsäcken var knuten och dom andra påsarna behöver han inte titta i, tänkte jag.

Väl på återbruket försöker jag vara snabb som en ninja. 

- Mamma, jag vill också slänga något. 

Happ. Det var den planen det. Ah, men han kan ta påsen med den söndriga väggförvaringen. 

Vid containern ser jag hur han börjar plocka upp grejer ur påsen för att lasta ner. Sen stannar han i en rörelse och ögonen blir stora som tefat. Fan. 

- Min gamla trollerihatt låg i påsen! 
- Jaha, oj. Hade den råkat hamna där, vad konstigt. 

Trollerihatten följer med in i bilen igen.
Börjar rulla hemåt.

- Vad var det i dom andra påsarna?
Blir kallsvettig.
- Öh. Nä... det var bara massa skräp från garaget...
Ted tittar på mig en lång stund.
- Mhm. Okej. 

Pustar ut. Vet inte om han gick på det eller inte, men han släppte ämnet i alla fall 😅