Igår kväll la vi oss osams. För ibland är du det drygaste lilla drygo och då har jag lust att lägga dig i en sån där bortskänkeslåda. 

Sen låg jag där i sängen och vred på mig. Kudden kändes fel, täcket kändes fel. 

En klump i magen och allt var bara fel. 

Klev upp. Öppnade försiktigt dörren du smällde igen innan du la dig.

Där låg du. Och vred dig. Du är ganska fåordig, men det såg ut som att du också tyckte att det kändes fel. 

- Hur är det?

- Bra.

- Du skulle inte kunna tänka dig att sova inne hos mig sista natten du är nio? 

- Okej.

Och så bäddade vi ner oss. Småpratade, skämtade och fnissade sida vid sida innan du somnade din sista kväll som nioåring.

Vi är rätt lika du och jag. Och då blir det lite kollisioner ibland. För vi är liksom för hetlevrade för att fatta att vi faktiskt vet hur den andra tänker, fast vi tänker lika.

Även om du är fåordig och har svårt för känslor så visar du dom hela tiden, man måste bara vara med så att man inte missar dom. I dina ögon, i ditt minspel. En fot som petar till en i soffan som betyder att nu vill jag gosa. Lite djävulskap istället för att på annat sätt visa att du känner dig bortglömd och vill ha uppmärksamhet.

Ibland är inte helt lätt att vara din mamma, men en sak vill jag att du ska du veta. 

Du är min första stora riktiga kärlek. Vid första blicken på dig fylldes jag av den starkaste känslan jag någonsin känt och den har varit sedan dess. Du är fantastisk. Glöm aldrig någonsin det.

Min älskade lilla Ian, 10 år idag.

Jag älskar dig till månen och tillbaka, miljoner gånger om ❤