Scrollade runt lite på en av mina bröders Facebook för att leta efter en grej och hittade den här bilden. Fönstren till vänster om porten tillhör lägenheten som min farmor bodde i. 

Fönstret närmast porten går till "lilla rummet". När man hade varit hos farmor och skulle därifrån så sa man först hejdå i hallen och efter att hon stängt och låst dörren sprang hon alltid in i lilla rummet och ställde sig i fönstret och vinkade. Alltid. 

Den där lägenheten och min farmor var en stor del av mitt liv. Sen den tömdes så har jag åkt förbi på den gatan en gång. En gång på tolv år. Tittade mot hennes balkong och det var så fult. När hon bodde där var det fullt med blommor i balkonglådorna på somrarna. När jag åkte förbi fanns det ingenting förutom en stor parabol som täckte typ hela balkongen. Det gjorde så ont i hjärtat då att jag sedan dess åker andra vägar när jag egentligen hade kunnat ta den vägen.

Hon är borta. Lägenheten och fönstren på bilden är borta. Men vinkningen är kvar.

Varje gång jag är ute vid graven och ska gå så säger jag hejdå. När jag gått en bit så vänder jag mig om och vinkar.