En annan sak som barnen börjar längta efter här hemma är julen. Ian har börjat skriva en önskelista som blir länge och längre. 

Dom pratar om julpynt och julgran. Och julafton förstås. Julafton är ju liksom grand finale på julmånaden, den härligaste tiden på året förutom sommaren. 

I och med att dom börjat prata jul har dom även börjat prata om hur dom vill fira jul. Återigen är dom väldigt olika. Ian har frågat om vi kan fira jul som vi gjorde förra året, för "det var mycket lugnare och mysigare" och Ted har uttryckt att han "vill fira med mormor och morfar". 

Jag förstår verkligen Ian. Vi hade ett så fint upplägg förra julafton. Vakna och ha förmiddag utan stress, jullunch med gröt och skinkmacka och sen en eftermiddag där vi hann vara ute och åka pulka och spela spel och umgås för att sedan äta det stora julbordet till middag. Det var verkligen perfekt. Det kändes liksom mer som att dagen verkligen var ett enda mysigt firande. 

Annars har jag mest tyckt att det har blivit stressigt. Upp, äta frukost, skynda på med kappöppning för att sedan knappt hinna pilla på grejerna innan julskjortan måste på för vi ska iväg och äta julbord vid två. Då är barnen inte ens sugna på att trycka i sig nå mat eftersom det inte var längesen dom åt julfrukost. 

Samtidigt så känns det tomt att inte träffa mina föräldrar alls på självaste julafton 😔 

Tidigare har det varit otänkbart för mig att inte fira jul med dom, det är ju min mamí och papí. 

Men samtidigt kan ju kanske saker inte alltid vara som dom varit. 

Känns tråkigt att vad vi än bestämmer oss för, så kommer en av barnen bli besviken. 

Vi får väl se. Än är det tid kvar. 

Först ska vi fira en pirrig 7-åring och sen har vi en hel julmånad innan självaste dagen är här 😊