Det är en dag som barnen ser fram emot och så även min Ian. 

Glada i hågen kom vi fram till andra sidan stan, till och med Ted följde med utan att protestera. Sen vettefan vad som hände. 

Den ena tränaren som Ians lag skulle ha för dagen verkade ha vaknat på fel sida eller något och hennes peptalk med barnen var mest skäll och inte direkt någon humörhöjare. 

Efter den andra matchen kom hon till Dennis och pratade om Ians attityd. Det var fler än vi som blev förvånade, ingen på sidan av plan hade märk av någon attityd från hans sida.

I sista matchen blir Ian knuffad av en i motståndarlaget så han slår i huvudet, han puttar tillbaka. Tränaren ropar honom från planen och sen står hon med händerna på hans axlar och skriker på honom. Ian sitter på bänken resten av matchen.

När det är slut går Ian mot oss och storgråter. Dennis går för att hämta hans flaska som han lämnat och för att han vill kolla med tränaren vad som hände, Ian är inte en sån som gråter utan anledning och verkligen inte offentligt. 

Då går tränaren till attack istället för att kanske kolla hur det gick med ungen som hon fick att grina. Det slutar med att Dennis blir skitarg. Inte för att ungen blev bänkad, utan för att tränaren inte alls brydde sig om att hon skrikit i en unges ansikte medan hon höll fast honom så att han började gråta.

Vi åkte hem, Ian kastade av sig kläderna och sa att han aldrig tänkte ta på som igen, han tänker aldrig mer spela fotboll. 

Jag smsar den andra tränaren om vad som hänt, om den negativa stämningen hela dagen och han ringer upp senare och vill höra hur Ian mår. 

Vi pratade nästan en timme och han förstod vad jag menade med dåligt sätt att tala till barnen på och det har visst kommit upp på tapeten tidigare. Dom ska ha möte i veckan som kommer och då ska dom ta upp det igen.

Jag förklarade också att OM Ian beter sig illa, så ska man absolut "skälla" på honom, men det finns bättre sätt att göra det på och det höll han också med om. Han sa något om att tränaren har lite svårt för det, varpå jag menade att om man har svårt för att ta barn kanske man inte ska vara ledare i en barn- och ungdomsverksamhet. "Nej, det ska man kanske inte" fick jag till svar.

Eftersom vi är föräldrar som försöker fostra barnen till att veta vad som är rätt och fel så kontaktade Dennis den tränaren han blivit osams med. Dom pratade idag och Dennis bad om ursäkt för att han blivit arg, men förklarade också vad som gjorde att det brast. Och det förstod hon. Hon sa också att hon var medveten om att hon hade gjort fel. 

Jag är liksom ingen sån där förälder som alltid anser att mina barn är oskyldiga. Jag är ganska snabb med att tillrättavisa dom istället för att se mellan fingrarna. 

Jag har absolut ingenting emot att mina barn blir tillrättavisade av andra vuxna. Men jag accepterar inte att någon håller fast mitt barn, skriker på honom i ansiktet och sedan säger att han har attitydproblem för att han tittar bort medan hon skriker. 

Nu är det inga hard feelings med tränaren och Dennis längre, dom har löst sitt. Ian är dock skeptiskt, trots att jag hälsat honom vad hans tränare sa när jag pratade med honom igår. 

Han tänker absolut inte gå på träningen i morgon. Tänker inte tjata på honom om det. Men när han lugnat ner sig och funderat lite kanske han vill dit på torsdag i alla fall. 

Vi får se.