Nån minut efter jag ställt mig där kommer en annan mamma. Hon verkar vara allt som jag inte är: proper, korrekt och eh... en aningen ja. 

Hon hälsar på mig och jag säger att barnen sitter och gör hattar så jag står och väntar. 

Hon ställer sig för att vänta hon med, tittar in i rummet och frågar mig:

- Vet du när projektet påbörjades? 

 

"Projektet påbörjades". Som att hon stod och tittade in över ett kontorlandskap med en massa, ja inte vet jag, ingenjörer eller liknande. 

Har nog aldrig någonsin känt mig så olik någon. Det var roande och jag fnissade inombords. Inte på ett elakt sätt alltså, utan mer bara av konstaterande att jag kändes som från en helt annan planet. 

Det är väl egentligen bra. Vilken kaos det skulle vara om alla var som jag 😅