Jag hatar Erikslund. Den som planerat detta område borde få sparken, kedjas fast på torget och stenas. Det är gyttrigt, kaos och jag vettefan allt. Och när man bestämde sig för att smälla upp ett stort jävla shoppingcenter där så borde man ju kanske ha planerat för trafiken som skulle bli också. 

Igår var jag tvungen att åka ut till detta vidriga Erikslund. Ian var bjuden på kalas på Jumpyard. Han har aldrig varit där och var så taggad och förväntansfull. 

Något mer har ju hänt i den här jävla stan och det är ju att trafiken har blivit lika jävla vidrig som rusningstid i Stockholm. Därför undviker jag helst att ge mig ut att åka vissa tider. För att jag ska slippa bli så jävla förbannad att jag har lust att slita huvudet av folk. 

Igår kunde jag ju varken undvika Erikslund eller rusningstid. Kalaset började 16:45. Jag tänkte att vi skulle ha god tid på oss att åka. Vi var iväg och köpte present på Lekia, som ligger på den underbara sidan av den här stan. Klockan 16 är vi klara med det och sätter oss i bilen för att ta oss mot andra sidan stan. Tänker att jag kör ut på e18 då den brukar vara tjockt den andra vägen. 

Det gick ju bra. Inte. Trafiken stod still. När klockan är 16:30 har vi inte hunnit en fjärdedel ens. Ian ber mig försöka köra av e18 och ta den andra vägen. Okej. Vi försöker, tänker jag. Kör mot området vi bor och sen bakom Stenby och Tunby. Ut från Tunby och STOPP. Tvärstopp. I baksätet frågar en besviken Ian om han kommer missa hela kalaset. 

17:35 är vi äntligen framme. En väg som i normala fall tar 15 minuter att åka har alltså tagit en timme och 35 minuter. Istället för att få hoppa runt och leka i en timme hann Ian bara vara med i 20 minuter. Stackarn. 

När jag hämtade honom efter kalaset så var han glad ändå, han hade haft jätteroligt den tiden han hade hunnit vara ute och leka. 

Men Erikslund alltså. Fy fan. Är så jävla glad över att jag inte bor på den där skitsidan av stan. Och att jag aldrig i hela mitt liv kommer att göra det heller.