Vi gick först till matsalen för att lämna Ian. Efter allt jädra strul och krångel fick jag äntligen kontakt med biträdande rektor i fredags. Då jag var irriterad över hur dåligt detta blivit skött, så hoppades jag att det skulle bli ett bra mottagande den första morgonen. 

Det blev det inte. Vi gick in i tamburen och blev inte mottagna alls. Men det var väl stressigt då Ian var den fjärde ungen som kom.... Efter en stund kom mattanten ut och hälsade glatt, "Vad roligt att se dig, det var så längesen!". 

Därefter kom en loj fritidspersonal ut. Inget "Hej, jag heter bla bla, följ med in här". 

Ville ta min Ian och dra. Bli en sån där konstig mupp som hemskolar barnen och isolerar dom från samhället. Men det gjorde jag inte. Istället gav jag honom en lång kram, sa att det kommer gå jättebra och att jag hämtar honom efter jobbet. 

Sen gick jag och Ted vidare till förskolan. Han ville inte bli lämnad och när jag vinkade hejdå såg han så sårad ut och vinkade inte tillbaka. 

När jag kom tillbaka till bilen satt jag och grinade en stund innan jag kunde köra till jobbet. 

Nu på förmiddagen fick jag ett meddelande från fina bästa fröken Camilla på förskolan. Hon hade lovat att titta till min Ian. 

Ians gladgenerade min. Som jag älskar den pojken. Längtar tills jag hämtar honom och han kan berätta om sin dag.