Här hemma är det inte jag som diskar oftast kan jag ju säga. Det gör han. Tvättstugan har jag knappt satt min fot i sen Ian föddes. Småplock och städ gör vi nog lika mycket. Dennis kanske lite mer nu när han är hemma med Ian om dagarna. Dammsugningen delar vi på rätt bra också. Jag lagar den mesta maten  (vilket jag tycker är rätt tråkigt, hade varit kul om vi hade delat mer på det för det är skittråkigt att komma hem från jobbet och ställa sig vid spisen varje dag) och så är det väl typ alltid jag som städar badrummet och skurar den där förbannade toaletten. 

När det gäller Ian så var jag hemma med honom i 15 månader och Dennis kommer att vara hemma med honom i 8 månader. Dom första månaderna var Dennis hemma med oss 50% och när han kom hem vid lunch hade jag och Ian oftast inte ens gått upp. Bebis-Ian gillade låååånga sovmornar. Och det gör jag med. Det känns roligt att Dennis fick vara med mycket av bebistiden och även att han får tid med honom under dom här månaderna fram tills det är dags för förskola. Både för att dom får mycket tid ihop och för att Dennis inte blir en av dom paporna som kan säga att "vadå, du är ju bara hemma med barnet, det är ju inget jobb". För det vet ju alla som varit hemma att det är den största lögnen av dom alla. Att vara hemma med barn innebär att inte ha rast en enda gång på hela dagen. Ibland har man knappt tid att gå och kissa. 

Så nej, jag känner inte alls igen mig och kan inte relatera till det folk gnäller om. Men så hade jag väl också på känn att det var ett kap jag gjorde ❤