Vid ankomst på föris stod fröken Camilla i dörren. "Ska jag vara på Myran idag?" frågade Ted. "Nej, det vet du ju. Vi sa ju igår att du ska vara på Nyckelpigan idag." 

Ted sträckte upp armarna mot Camilla och glömde nästan bort att säga hejdå till mig. Okej. Han glömde helt. Jag fick påminna honom.

När jag hämtade honom var han lika glad som igår. Om inte gladare. "Jag har varit på Nyckelpigan och jag fick äta med dom i matsalen!! Jag såg Ian där!" 

Lilla vännen. Så skönt med en paus från gråtandet. Både från hans och mitt. Sedan det här började efter sommaren så har jag haft ont i magen och fått lov att blinka bort tårar ur ögonen varje morgon efter jag lämnat honom. I morse kunde jag gå till bilen på glatt humör. Vad skönt att få starta dagen så. För oss båda. 

Fotograf: Ian ❤