Innan skolstarten var det inte alls så bra. Ian var nervös och helt omöjlig hemma och jag hade sån ångest över hur det skulle bli för min lilla skrutt. 

 

Nu hoppas jag att jag inte jinxar det hela, men allt har varit så himla bra. Det har inte varit ett endaste litet bråk eller tjafs. Inga trasiga glasögon. Inga blåmärken. Det är lugnt i klassrummet och personalen säger att det är som en helt ny klass, så där har han också fått ro. Varenda dag när jag hämtat barnen så har jag fått så mycket beröm för Ian. Jag har även fått beröm för Ted. Ian har också fått beröm för hur fin han är med Ted, att han har hjälpt honom till rätta och ser till att han har det bra i matsalen och att han har sina grejer och allt han behöver. 

 

Det har också varit sån enormt stor skillnad hemma. Det känns som jag fått tillbaka mitt barn igen. Han är avslappnad, skojar, gosar och jag ser en glimt i ögat som varit borta så länge. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det fortsätter så här så att han fortsätter vara den Ian han egentligen är. Jag har saknat honom så. Min fina älskade pojke.