Tassade upp tidigt som tusan för att klä mig innan det var dags att väcka Ian. Ville att han skulle sova nästan ända fram tills vi skulle åka till tandläkaren, då han skulle vara fastande och varken äta eller dricka på sex timmar innan. Om han hunnit piggna till innan vi skulle åka förelåg risk att han skulle komma på att han var hungrig och ville ha frukost. 

Det gick bra i alla fall. Han var på gott humör och klädde på sig utan knöl. Så satt vi oss i bilen och åkte till tandläkaren. Väl där fick vi komma in i ett litet rum med en säng och lite leksaker och han fick väga sig och kolla syresättningen inför medicineringen. 

Jag var lite nervös över att han skulle få så starkt lugnande och blev ju inte mindre nervös när Dennis berättade för mig att det var samma läkemedel som dom dödsdömda fångarna i USA får innan dom ska avrättas. 

Han fick i alla fall sin dos och efter några minuter blev han slö, lite väck och råkade ramla in i en vägg. När han blivit tillräckligt väck fick jag bära in honom och lägga honom på tandläkarbritsen. Det började fint med att han låg och yrade om Ted. "Ted. Ted. Min lillebror heter Ted." Gulle. Sen ville han inte ligga still nå mer, så dom fick vara två. En som höll hans huvud stilla och en som skulle försöka få ut tanden. Och så jag som hade som uppgift att hålla i hans händer, så han inte skulle flaxa runt med dom. 

Jag har ju nålskräck sedan en för mig väldigt traumatisk upplevelse när jag var liten, när jag blev inlagd på sjukhus och pappa fick hålla ner mig i sängen för att en hemsk jävla kärring skulle sticka mig i ryggen och stack fel och skrek till pappa att han skulle hålla fast mig. Väldigt pedagogiskt inom barnsjukvården år 1990... När jag såg den stora mastodont bedövningssprutan dom skulle sticka mitt barn med i munnen ville jag mest grina (som vanligt), men då Ian tittade på mig var det ju bara att se lugn ut och tala om för honom vad duktig han var och att det inte var nå farligt. 

Efter lite kämpande så fick dom ut alla tanddelar och vi fick gå tillbaka till rummet. Där fick vi vänta en stund tills det värsta snurret skulle lägga sig innan vi kunde åka hem. 

Här hemma har det varit lite kämpigt idag. Ian har fortfarande varit påverkad, så han har varit lite förvirrad, gosig, glad, arg och ledsen. På kvällen innan läggdags kändes det som att han började bli sig själv helt och hållet igen. 

Meningen med den lugnande är att han inte alls ska minnas vad som hänt hos tandläkaren och det måste jag ju säga att det verkar som. Han vet att han har varit där och att tanden nu är borta, men den läskiga biten kommer han inte ihåg. 

Lilla Ian. Med världens finaste leende. Även utan ena framtanden ❤