Har försökt lära honom i flera år, men han är ju så jäkla dryg när man ska lära honom något. Blir sur på 0,2 sekunder och sen är det kört. Så till slut sket jag i det där. Sa att han kunde köra med kardborre hela livet, inte mitt problem. 

Ikväll, lagom tills jag ville gå och lägga mig så klart, kom han och frågade om jag kunde lära honom. Visst, sa jag, och tänkte att jaha, nu kommer det bli bråk och dålig stämning precis innan läggdags. Och till viss del hade jag väl rätt. Den sura minen kom nästan direkt. Ignorerade den och andades och meriterade inombords. 

Sen vände det. Och helt plötsligt var skon knuten. Och han såg så där glad ut så det inte gick att dölja. Hela jag smälter när han ser ut så. Sen blev det mer avancerat och vi körde knyta sko på tid, knyta medan man blundade och knyta med skon bakom ryggen. 

Han blev inte ens sur när jag vann i alla grenar. 

Så. En del år senare än vad som är normalt i min värld, men nu har han äntligen lärt sig. 

Och jag är så klart stolt som en tupp ändå.