Idag mötte jag en man. Jag hade ett ärende på stan och när jag kommer gående på cykelbanan så låg han där intrasslad under en cykel. En förbipasserande hade stannat till och frågat om mannen behövde hjälp, så jag gick förbi, men kollade bakåt för att se hur det gick. Den intrasslade mannen ville inte ha hjälp, och den som frågat lämnade platsen. 

Jag såg hur han försökte kravla sig upp, men det gick lite vingligt och inte alls så bra. Jag vände tillbaka. Frågade om han var okej. "Ja ja. Det är okej" fick jag till svar. Då det inte alls såg okej ut, tvingade jag honom att ta min hjälp. Han reser sig, med blicken fäst i marken. Jag säger att han måste vara rädd om sig, tänk om han hade slagit i huvudet? Han tittar upp på mig och ler. 

Jag ser hans varma snälla bruna ögon och det hugger till i hjärtat. Vem är du? Hur blev det så här för dig? En gång var du ett litet barn som mina egna pojkar. En gång var du nyfödd och hade en mamma som höll dig i famnen, tittade ner på ditt ansikte och kände hur hjärtat ville gråta av kärlek. 

Jag böjer mig ner för att plocka ihop det som åkt ur cykelkorgen i fallet. Cigaretter, diverse skräp, tomma och mindre tomma spritflaskor. Ett litet fodral. "Det är mitt munspel, jag tycker om att spela." Jag lägger munspelet i handen. "Tack snälla." 

Jag frågar dig om det går bra nu, du säger att det går bra. Jag säger att du måste ta hand om dig, du svarar att du ska göra det. Jag säger hejdå och fortsätter dit jag ska. När jag nästan är framme vänder jag mig om. Mannen och cykeln är borta. 

Jag mötte idag en man jag inte känner, men som jag känner på sätt och vis ändå. Och jag känner sorg. Jag känner sorg i hjärtat för att du en gång var ett litet barn som förmodligen hade drömmar om vad du ville bli när du blev stor. Jag känner sorg för dig, och alla andra med trasig själ och tuffsiga vingar. Jag känner sorg för alla familjer som har sorg för att dom har en son, en bror, en pappa eller någon annan älskad som har det som du har det. Och jag känner sorg för att samhället och sjukvården sviker dig, för jag vet själv att den "hjälp" som finns att få är nästintill obefintlig. 

Idag mötte jag dig. Mötet var kort och obetydligt. Men jag tänker på dig. Och jag kommer inte glömma dig. Var rädd om dig.