När allt var klart och han låg och sov i sängen igen så tänkte jag att jag skulle vara jättetrött på jobbet dagen efter. Jaja, det är smällar man får ta som småbarnsförälder. 

Efter ett par timmar kände jag att jag började må illa. Försökte ignorera skiten, men sen var det vara att krypa till korset och dejta toaletten. En sådär fyra gånger på inte allt för lång tid. Yeay. 

På morgonen vaknade Dennis och tyckte att jag försovit mig till jobbet. Ja, jag var och kräktes fyra gånger inatt så jag hade inte så stor lust att gå och jobba. 

Tisdagen var hemsk. Var sjösjuk, frös som fan, hade ont precis överallt, till och med i huden. Låg i sängen hela dagen. Dennis jobbade kväll och barnen var snälla och tittade på tv medan jag låg och dog. 

Sen rätt var det var skrek Ian att han blödde näsblod. Om det gjorde. Det forsade blod ur den lilla näsan så det såg ut som blodmängden efter ett mindre massmord. In med panikslagen Ian i badrummet, försöka att inte dö eller kräkas samtidigt som jag gjorde mitt bästa med det forsande blodet. - Luta huvudet bakåt Ian! Skulle jag inte sagt. Hade slitit med mig en plastbytta för att blodet inte skulle forsa ner över allt, och tur var väl det för med allt blod som runnit ner i magen välde ut i en härlig blodblandad spya. Samtidigt som det fortfarande sprutade ut ur näsan. Vad i helvete gör jag?! Jag sms:ade Dennis i panik, han ringer upp och hör en skräckslagen Ian i bakgrunden. Tack o lov skulle han bara räkna kassan och sedan gå hem. 

Äntligen slutar det blöda. Får av Ian nerblodande och nedkräkta kläder och in i duschen. Medan han duschar torkar jag golvet i sovrummet och hallen, golv, handfat, toalett och väggar i badrummet. Samtidigt som jag försöker att igonera det faktum att jag håller på att dö. När allt är färdigt kommer Dennis hem. Jag stapplar in i sovrummet igen. 

Onsdagen börjar rätt lugnt. Jag känner mig lite bättre. Ted verkar helt okej. Ian pigg och glad. Äntligen vänder det! 

Trodde vi ja. Från ingenstans är det Ians tur att bli magsjuk och ena filten och mattan i vardagsrummet får sig en rejäl kaskad. Vad i helvete tar det aldrig slut?! Vi hinner sanera efter Ian och sedan är det Dennis tur att inspektera botten på toaletten på nära håll. 

Lite senare får golvet en härlig Ian-kaskad igen. 

Idag är vi typ bra. Ingen har kräkts, alla har ätit och är hyfsat pigga. Dennis och jag känner oss fortfarande slitna, men inte "kräkiga". 

Vi gick ut en sväng med barnen för att få frisk luft, gick ner på cykelbanan och upp mot granngården och sedan vidare mot oss igen. 

Nu på kvällen åt vi dumplings och sedan tittade vi alla på film och åt lite glass. Nu är jag hungrig igen. Har inte ätit ordentligt sedan i måndags, så nu kollar jag mat på pinterest och känner hur jag dreglar... 

Nu hoppas jag att det dröjer bra jävla länge innan vi får kräksjuka här hemma igen, men med min tur blir det väl en omgång till om en vecka eller två. Då dör jag på riktigt. 

Nytt ordspråk "Sann kärlek är att trösta sitt nedkräkta barn i famnen, även när man vet att man själv kommer kräkas som en räv några timmar senare." - Lina E år 2020