I förrgår när jag hämtade Ian så var dom ute på gården och jag blev så himla glad när jag såg att han stod med några andra barn vid ett träd på gården. Första gången jag såg honom hänga med barnen där. Dom försökte hänga i en gren och Ian älskar ju att klättra och hänga i träd. Han såg så glad ut. Dom andra barnen lyckades inte med att hänga i grenen och Ian ropade ivrigt att "Ian kan! Ian kan!" och försökte komma fram till grenen. Då snäste ett av barnen till honom och sa att "Nej, det kan du inte!" och ställde sig för så att Ian inte ens fick prova. Och han såg så jävla ledsen ut och från att jag blev så glad som såg honom vara med barn på förskolan blev alldeles tung i hjärtat. 

Tog ett steg framåt så att Ian såg mig och då sken han upp som en sol och kastade sig i famnen på mig. Min lilla fina pojke. 

Vi gick hem och drack lite saft och sen gick vi ut på gården och sparkade fotboll. Ian skrattade och var glad och det tunga i hjärtat suddades bort.

På kvällen när vi frågade om han hade haft kul på förskolan så sa han att xxx hade slagit honom på kinden. Den där ungen som slåss med alla titt som tätt och som slog Ian med en pinne i ansiktet en gång. Då blev hjärtat tungt igen. 

Ian vill inte gå till förskolan på mornarna. Och det kan ju vara en fas där det är så. Men tänk om det verkligen är så att han inte trivs? Ibland önskar jag att man hade ekonomisk möjlighet att bara säga upp sig och vara mamma på heltid tills det var dags för förskoleklass. Som det var förr. Tror det var lättare för barnen då. Dom är så små och tvingas in i nå skit bara för att samhället tycker det ska vara så. 

Det är inte lätt att vara mamma ibland.