Jag är så glad. Vi har ju kört lite special med Ian och dagis, han var ju sjuk en hel vecka efter inskolningen, så det blev ju lite vajsing.

Från måndagen förra veckan har jag lämnat honom vid 7 och så har hans morfar hämtat honom vid 11. Det gick ju lite sisådär med lämningen förra veckan, han var jätteledsen när jag lämnade honom, men det gick över så småningom. Den här veckan har det gått så bra vid lämningarna. Han har varit sjukt sur och bråkig hemma på morgonen (verkar som han fått sin mors sprudlande morgon humör), men när vi väl kommit fram till dagis har det gått så bra. Dom två sista dagarna har han gått in och satt sig vid frukostbordet och väntat på att frukosten ska bli klar. Och inte varit ett dugg ledsen när jag går. Så skönt!

I morgon ska vi testa köra den första riktiga heldagen. Jag tror dom kommer ringa runt halv tolv, för jag tror inte det kommer gå så bra vid sovningen, men då får det väl vara så då. En vacker dag kommer han att klara av en heldag, man behöver inte stressa.

Jag är också väldigt glad över fröken Mia. Ian verkar vara väldigt förtjust i henne, för han babblar på som bara den om Mia. Och det känns bra. Att han har en Mia som han tycker om och kan känna sig trygg och glad med. Det gör mig väldigt förtjust i henne också.