Morgondagens stängningsdag löstes med att ungarna ska vara med morfar. Teddan ville sova där från ikväll, Ian ville vara hemma och få hjälp med att plugga till ett prov och titta på kvällens fotboll för att sen ska till morfar i morgon efter han vaknat, så då fick det bli så.

Har alltid heartache  när något av barnen är borta. Det känns nästan sämre när en är borta än när båda är det, för när en är borta är det så påtagligt att det är en som fattas. 

Pluggeriet blev något av en katastrof där ungen bröt ihop för att han är värdelös och inte kan något. Lilla vännen. När han lugnat ner sig så skrev vi ihop en sammanfattning av hela kapitlet med det viktigaste, så det ska bli lättare att hålla reda på allt. Det kändes lite bättre i alla fall, tyckte han. 

Nu under kvällen rasslade det plötsligt till från pojkarnas rum.

- Vad var det?!?!?! Hjälp! Jag är rädd!!!

- Det som en av pärlplattorna ramlade.

- Jag dör! Mamma, jag vill sova inne hos dig inatt!! Hade det låtit så där när Ted och jag var ensamma hemma på morgonen hade Ted börjat grina och jag hade sprungit ut härifrån!!!

Härligt! Då får jag en värmedyna i sängen. Passar mina frusna fossingar perfekt 😁