Men hej å hå

Igår var ju en spännande dag. När jag höll på att avsluta på jobbet ringde det massa på min telefon, men jag tänkte att jag ringer upp när jag stämplat ut och svarar inte. 
När jag kommer ut sen är det ingen som svarar när jag ringer. Nähäpp, vad var paniken om då, tänkte jag? och åker hem. 

När jag kommer hem hinner jag inte ens ta av mig skorna innan jag får veta att ambulans är på väg, för att Dennis ramlat ihop och haft ett anfall. - Men vad spännande med ambulans, sa jag glatt till barnen och så ställde vi oss i fönstret och väntade. 

Ambulansen kom och hämtade Dennis. Jag och Ian gick och köpte pizza och pratade om upplevelsen han nyss varit med om. Lillegull. Han var mallig över att ambulansen sagt att han kunde få komma och jobba med dom när han blev stor 😊 

Efter maten åkte jag och lämnade kvällshuliganen Ted hos mormor och morfar innan jag åkte upp till akuten. Ian ville vara hemma och gå och lägga sig. 

På akuten gick det väl skapligt fort först, men precis innan utskrivningen fick läkaren springa iväg på ett akutlarm, och sen fick vi vänta och vänta. Snacka om glad när hon kom tillbaka sen, jag var lagom trött på att sitta på en trästol. 

Allt såg bra ut och anfallet konstaterades vara en utsättningsbiverkan, tydligen kan det komma lång tid efteråt och då det kan komma flera gånger så fick han medicin utskrivet, så att det förhoppningsvis inte blir några fler ambulansturer. 

Vi kom väl därifrån strax efter 22, hämtade Ted och åkte sen hem. Ian hade somnat vid halv åtta som vanligt och sov gott ända till tre, då jag hörde ljudet av små tassande barnfötter och sedan kom en varm och go unge och skedade med mig. 

Ibland händer det saker man inte riktigt räknat med en helt vanlig måndag.