Ian ramlade ner från sängen när han var liten och det var ju inte direkt en rolig upplevelse, så jag har haft stenkoll nu med Ted. Fram till igår då. 

Vi var väl vad man skulle kunna kalla för inte så goda vänner igår och jag tappade fokus, men när jag kommer på mig så vänder jag mig mot sängen och ser precis när Ted åker över kanten och jag försöker få jättelånga armar så att jag hinner ta emot honom, men lyckades inte. 

Vilken jävla skitmamma man är. Ted blev så klart jätteledsen, men jag lyckades trösta honom rätt omgående ändå. Jag tror jag blev mer ledsen än vad han blev. Det gjorde ju inte direkt saken lättare att någon stod och skrek vilken jävla idiot jag är. Det visste jag ju redan. 

Vågade inte somna sen, utan låg och kollade Ted till klockan två någon gång. Då måste jag ha somnat av ren utmattning. 

Igår kväll var han lite svullen om läppen, men idag har den sin vanliga storlek och det enda som syns är det lilla bitmärket. 

Förlåt mammas Lillskrutt. Det var verkligen inte meningen. Mamma är bara världens sämsta skitmamma som gjorde om samma misstag på båda barnen.