Vi kom dit, jag glad som fan. ÄNTLIGEN skulle jag få dansa med Ian runt stången. Sen börjar det. Ylandet från den där jävla kärringen som fan aldrig ger upp. Hur jävla länge ska hon leva egentligen?! Okej, jag önskar väl inte livet ur henne, men det vore trevligt om hon kunde inse att det där med att sjunga är nog inte hennes grej längre. I dag sjöng hon ju för tusan fel, kom av sig och glömde bort texten hela tiden. När det började regna blev vi typ lättade för då blev det legitimt att dra därifrån. Ska fan skriva till badelunda hembygdsförening och klaga. På kärringen alltså, inte på regnet.

Vi åkte hem till Plåtis igen och där inne satt Pontus och alla blev överraskade. Förutom jag. Jag kände redan tidigare i veckan att han skulle vara med på midsommar. Jag känner min bror. Det var roligt att se honom på hemmaplan, men han var nog lite väl envis för sitt eget bästa. Fy fasen vad han led och hade ont. 

Ian såg vi knappt skymten av. Familjen Flodde var nämligen också där med oss och Ian och barnen var ute och hoppade studsmatta typ non stop i flera timmar. Så rolig att se och höra honom ha så roligt. 

Hampe, Maria och mormor var också där såklart, så vi blev ett litet gäng ändå. 

Som synd är blev det ingen Mölkyturnering, men det får bli nästa år istället 😊