I alla fall så jobbade jag min sista dag den 10:e. Den 11:e firade vi min pappas födelsedag. Ian ville sova kvar där och det fick han. Den 12:e vaknade jag strax innan 7 och kände att nu är det dags att föda barn. Väckte Dennis, ringde förlossningen och sen ringde jag efter skjuts. Mamma var här runt 7:20, vi fick komma in på förlossningssalen runt 8 och klockan 10:16 hade jag en till liten pojke. 

Jag är ju mañana mañana i det mesta, men föda barn gör jag tydligen rätt snabbt. Skönt det i alla fall. När Ian skulle födas var jag inte ett dugg nervös, men den här gången har jag gått och målat upp att allt skulle gå åt skogen och att det skulle sluta med att jag dog och aldrig mer fick träffa min älskade Ian igen. Nu blev det som tur är inte så. 

Efter förlossningen var det menat att vi skulle åka hem efter sex timmar. Längtade hem till Ian som fan och låg i den där tråkiga förlossningssalen och räknade ner minutrarna. En kvart innan vi skulle få åka kom en sköterska och skulle kolla syresättningen på Ted. Tyckte hon krånglade med apparaten som tusan och ville nästan be om att dom skickade någon annan, men kände mig för trött för att starta en diskussion. Fumlandet slutar med att hon säger att han låg under gränsvärdet på syresättningen och att vi inte får åka hem utan måste bli inskrivna på BB över natten. Blev så jävla irriterad. 

Upp på BB och efter tio minuter kommer en sköterska och ska kolla syresättningen igen. Hon fumlade inte ett dugg med apparaten och det visade att han låg över gränsvärdet. Jag hade alltså blivit kidnappad av sjukhuset för att den första kärringen inte kunde mäta ordentligt!! Snacka om att jag var lack! 

Dagen efter skulle det tas prover och då började dom snacka om att bebisen hade gulsot och att vi kanske inte fick åka hem då heller. Vi fick träffa barnläkaren som tog nytt prov och sa att pojken inte alls hade gulsot och att vi fick åka hem. Jippi! 

Vi kom därifrån. Fick återförenas med Ian och det var så skönt. Fick även äta levergryta som jag längtat efter i nio långa månader. Livet var tipp topp. 

Dagen efter skulle vi på återbesök för 48-timmarsprover. Proverna togs och dom skulle ringa om provsvaren efter två timmar. När tre timmar har gått ringer dom och säger att vi måste bli inskrivna igen för att ungen har gulsot. Jag var lagom trött på sjukhus och fick ett litet utbrott och var lite otrevlig mot stackaren som kom med beskedet. 

Jahapp. In med Ted på BB igen. Fick dela rum med en annan som hade en bebis som skulle ljusbehandlas. Min bebis var inte ett dugg sugen på att ligga i en plastlåda och sola helt själv, så tillslut fick jag ligga i en sjukhussäng från efterkrigstiden med honom på mig med lampan över oss båda i sex timmar. Önskade typ att jag dog så att jag inte kände av smärtan i ryggen av att inte kunna röra mig i den mest obekväma säng jag någonsin legat i. Det var den längsta natten jag någonsin varit med om kan jag ju lätt säga.

Dagen efter blev vi i alla fall okejade och fick åka hem igen. Tack gud. Vi skulle komma tillbaka dagen efter det för nya prover för att se om värdet gått upp igen, för i så fall skulle vi bli inlagda igen. Som tur var behövdes inte det. 

Ett väldigt flängande har det varit i alla fall och det har gjort mig trött. Och att jag inte haft lust att hänga här. 

Men nu är det bra. Bebisen mår bra. Och är rätt gullig. Eller väldigt gullig. Vi är överförtjusta i honom alla tre ❤