När livet inte finns mer

I torsdags förra veckan fick mamma och pappas kisse somna in och vandra vidare över vidderna i himlen. Lilla Shagge. Den lilla filuren var verkligen speciell. Mig var han inte så förtjust i sedan jag tvingade med honom i ett dansnummer till melodifestivalen för några år sen, hehe. Eftersom han var snäll och fann sig i allt, kunde jag ändå tvinga till mig lite gos då och då. 


Det är synd det där med djur. Dom får en sån självklar plats i ens liv och det är otroligt sorgligt när dom lämnar oss. 

Jag försökte förklara för Ian att Shagge inte finns mer och att han är i himlen, men det var nog ett år förtidigt. Men något måste ha fastnat i alla fall, för idag kom han och sa att "mommo lessen. Shagge botta". 

Det är inte lätt det där med livet och döden. Ibland känns det så meningslöst med att man får gåvan att leva för att sedan tar det liksom bara slut och man dör. Jag har verkligen ångest för det där med att dö. Inte så att jag går runt och är konstant orolig för att vara med om en olycka eller få nån dum sjukdom och dö. Sånt tänker jag aldrig på. Men bara det här med att tänka att en dag tar allt slut. För mig känns det så jädra orättvist (även om jag vet att det händer alla levande varelser). Jag vill liksom leva för evigt med min mamma och min pappa och mina bröder och med min Dennis och med min son. Dom är ju hela min värld och så ska man liksom bli snuvad på hela konfekten. 

Ja. Det är inte lätt att vara människa ibland. Eller katt heller för den delen.

Sov gott Shagge. Vi kommer alltid att minnas dig ❤

#1 - - Mamsen:

Allt går ganska bra nu efter en och en halv vecka. Men att se en katt på TV eller läsa din text just nu får det att brista. Goa "svarta kolsäck", tänk att du kunde påverka oss så… <3