Man ska inte ropa hej...

Det är väl så typiskt att när Ian äntligen blivit frisk och allt är frid och fröjd, då blir jag sjuk! Jag trodde jag skulle klara mig, men tji fick man. 


Nu ligger jag här hemma helt ensam. Flanellpyjamas, sockar och dubbla täcken och ändå fryser jag rakt igenom skelettet. Huvudet känns som det ska sprängas. Halsen vill jag amputera. 

Jag är ju så dålig på att vara sjuk, för jag blir så rastlös av att bara ligga. Det liksom kryper i kroppen, även då jag knappt orkar röra mig. Nu fick jag order av Dennis innan han gick att jag ska ligga i sängen och sova idag. Är väl förmodligen bäst att lyda. Orkar nog inte annat än det heller. 

Stackars stackars mig.