Den stora sorgens famn

Dom senare månaderna har det väl inte vart så där tipp topp med mig. Jag brukar ju få en släng av höstdepression, men det verkar bli långdraget det här. Förhoppningsvis ljusnar livet snart och det blir bättre. 


När jag är deppig så vill jag lyssna på musik som är så sorglig att hela hjärtat går sönder. Snacka om självplågare. Jag har till och med en playlist på Spotify som jag döpt till Deppigt. 

När Ian varit på dagis och jag varit ensam hemma med Ted så har jag haft Den stora sorgens famn på repeat och ylsjungit samtidigt som jag fulgrinat. Stackars Ted måste ju ha undrat vilken galen morsa han hamnat hos. 

Men den är ju så fin. Och perfekt att fulgrina till när man känner sig fel, oduglig, ensam och oälskad. 

"I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra"

Ni ser ju själva. 

En annan hobby jag har är att leta efter den perfekta musiken till min egen begravning. Det har jag sysslat med i flera år. Problemet är att det liksom inte lutar åt att bli en normal begravning när jag lämnar in, utan mer en två-timmarskonsert. Svårt att begränsa sig har jag märkt.