Något som inte får hända

För några dagar sedan, eller om det var förra veckan, så fick jag efter flera veckors letande och ångest bekänna något hemskt för Dennis. Det lät typ såhär:

- Jag måste bekänna något jättehemskt.
- Vadå?  (Kan tänka mig att han måste ha varit lite förvånad i alla fall, då änglalika jag aldrig någonsin gjort något hemskt att bekänna.) 
- Jag hittar inte bilderna från ultraljudet... 

Och visst, jorden går kanske inte under, men att ha råkat tappa bort dom första bilderna på sitt lilla barn är en katastrof som bara en förälder kan förstå. 

Letade i varenda låda och vrå i flera veckor innan jag bekände för Dennis. Igår var jag in på jobbet för att se om jag lagt dom där. Inte då. Kände paniken, då det var min sista livlina.

Idag gick jag igenom lådorna i teakskänken en gång till. Samma lådor jag gått igenom hundrafemtielva gånger. Och där låg dom!!! I samma jädra låda!! 

Lättnaden!! Och irritationen över att dom inte funnits där när jag letat tidigare. 

Nu är bilden i alla fall inramad och ska upp på väggen. 

Tack o lov.