Att vakna och inte veta vart man är

Det var så vackert. Jag befann mig i ett vindsrum och längs alla väggar i rummet sattsmå söta fönster och sensommarens kvällssolen letade sig in genom fönstrena. På golvet längs väggarna stod det hundratals vita blockljus och deras sken speglade sig i de vitmålade tegelväggarna, allt kändes så fridfullt och välkomnande och min pappa var där. Jag var ledsen och vi pratade om min framtid och pappa sa att allt kommer att ordna sig och att till slut kommer jag att komma dit jag vill i livet.

Sen vaknade jag med ett ryck, med ansiktet i min svarta tapet, det var jättemörkt, kontrasten mot det varma vita i drömmen var så stor och jag blev livrädd och förstod inte vart jag var förrän jag hörde Robin andas bakom min rygg.

Kunde inte somna om efteråt, så jag har varit uppe sen 03:47. Satt i mörkret och skrev brev till min vän D och sen fick jag lite uppdrag av min bror...